PTSD/Trauma hos barn och ungdomar

Barn och ungdomar som har varit med om skrämmande händelser kan reagera med att bli rädda, oroliga, arga och nedstämda. För en del barn går reaktionen över av sig själv efter några dagar eller någon vecka, men om de fortsätter att må dåligt behöver de behandling. Skrämmande händelser som sätter så djupa avtryck kallas trauman eller traumatiserande händelser. Det kan vara att barnet själv utsätts för våld eller sexuella övergrepp, bevittnar att någon annan utsätts, att barnet är med om en olycka eller smärtsam behandling i sjukvården. Det kan också handla om en mer utdragen utsatthet för svåra händelser, t ex att bli mobbad i skolan, sjukdom eller död i familjen, att leva i krig, att vara på flykt, att ha en förälder som missbrukar eller att vara utsatt för annan omsorgssvikt. Då brukar man prata om komplex traumatisering. Det är särskilt traumatiserande för barn om det är en förälder eller annan närstående anknytningsperson som utsätter barnet för traumat, eftersom det är föräldrarna som ska stå för tryggheten. Det är faktiskt också mer traumatiserande för ett barn att bevittna att en förälder/anknytningsperson utsätts för våld, än att barnet själv blir utsatt.

Barn kan precis som vuxna utveckla posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Kortfattat innebär PTSD förhöjd ångestnivå, återupplevanden av traumahändelsen, och undvikanden av det som påminner om den. Barns symtom liknar vuxnas, men kan också se lite annorlunda ut. Små barn kan leka på ett repetitivt sätt där de uttrycker det de har varit med om. De kan också agera ut det de varit med om genom att bli aggressiva och våldsamma eller utveckla ett sexualiserat beteende. Det är vanligt att traumat utspelar sig i återkommande mardrömmar, vilket gör att barnet blir rädd för att sova och framför allt för att sova själv. Det är vanligt med separationsångest. Små barn kan också reagera med dissociation, att de verkar frånkopplade eller till och med somnar eller svimmar, eller skakar okontrollerat. De kan få kroppsliga ångestsymtom som ont i magen och huvudet och kräkningar. De kan också stanna eller gå bakåt i utvecklingen, t ex börja kissa eller bajsa på sig. Lite äldre skolbarn kan också få kroppsliga symtom, mardrömmar och svårigheter att koncentrera sig i skolan, eftersom så stor del av tankarna upptas av traumat. Det kan komma plötsliga minnen och bilder eller ”filmer” i huvudet av traumat, vilket kan ge panikångest. Även äldre barn kan dissociera, verka bortkopplad eller få minnesluckor. Barnet börjar tänka negativt om sig själv, att det var ens eget fel, att man är förstörd eller äcklig, att man är värdelös, att ingen går att lita på osv. Det är också vanligt att barnet blir rastlöst och irritabelt, får svårt att sitta still och vara lugn. Det kan vara svårt att skilja dessa PTSD-symtom från samma symtom som istället beror på ADHD.

Ångestsymtomen utlöses vanligen av en traumatrigger, dvs något som påminner om traumat. Det kan vara en plats, en doft, ett ljud osv. Barn brukar hantera detta genom att försöka undvika det som påminner om traumat. De undviker också så långt de kan att prata om eller tänka på traumat, eftersom det är så ångestväckande. Det kan därför vara svårt för föräldern att förstå vad som är fel, eller ens att barnet har varit med om ett trauma. Inte alla traumatiserade barn utvecklar PTSD. Det är vanligt att man utvecklar andra, besläktade psykiska problem som t ex ångest, depression, ätstörning, självskadebeteende eller missbruk, och att det först efter ett tag kommer fram att det finns trauman i botten.

Som förälder till ett traumatiserat barn är ens viktigaste uppgift att se till att de traumatiserande händelserna upphör och att barnet har yttre stabilitet och trygghet. Det innebär också att man kan behöva söka hjälp för egen del, om man själv också är traumatiserad. Om det exempelvis handlar om våld i familjen kan man behöva hjälp från socialtjänsten. Våld och sexuella övergrepp mot barn ska alltid polisanmälas, även om barnet har bevittnat våld mot någon närstående (barnfridsbrott). Det är också viktigt att prata med barnet om händelsen på ett barnanpassat sätt och förklara att barnet inte har någon skuld i det som har hänt. Visa att du är öppen för att ta emot frågor och funderingar. Man behöver oftast ge barnet mer trygghet än vanligt under en period, t ex samsova. Barnet kan också behöva anpassningar och stöd i skolan och det är viktigt att samarbeta med lärare och elevhälsoteam.

I behandling av PTSD får barnet lära sig om traumatisering och känslomässigt bearbeta det hen har varit med om. Barnet får lära sig om tankar, känslor och vanliga reaktioner på trauman. Man jobbar med att hitta mer hjälpsamma tänkesätt så att barnet inte längre lägger skulden för traumat på sig själv. Barnet får också öva på avslappning samt tänka på, berätta om, rita och skriva om traumahändelsen. Detta innebär en exponering för det barnet har undvikit, vilket väcker ångest. Det är därför viktigt att psykologen hjälper barnet att reglera ångestnivån så att det inte blir för svårt. Psykologen kan i exponeringen också hjälpa barnets hjärna att bearbeta händelsen med hjälp av ögonrörelser (EMDR, Eye Movement Desensitization and Reprocessing) Syftet med exponeringen är att barnet ska vänja sig vid att tänka på händelsen så att det blir allt mindre skrämmande att göra det. Till slut förstår barnet att händelsen ligger i det förflutna, att det inte är farligt att prata om det och att barnet är tryggt nu.

Om ditt barn varit med om en eller flera traumatiserande händelser, tveka inte att kontakta oss för rådgivning, bedömning och behandling.